Dickey Lee skrev »She Thinks I Still Care« i början av sextiotalet, George Jones gjorde den till en hit och en odödlig countryklassiker. Michael Saxell lärde känna Dickey under ett av sina otaliga låtskrivarmöten i Nashville och tillsammans, mest på kul, har de nu spelat in sin egen version av låten. Jalle Lorensson spelar skimrande munspel på inspelningen. Minns var ni hörde den först..

Ett av mina skivmässefynd häromveckan var Happy och Artie Traums obetitlade album från 1969. Lyssna bara på deras fina version av The Bands »Bessie Smith«, här kallad »Going Down to See Bessie«. I sin bok »Million Dollar Bash« daterar Sid Griffin The Bands inspelning till 1975, men noterar att den förmodligen skrevs redan mellan »The Band« och »Stage Fright«, vilket den här tidiga inspelningen ju tyder på.

Alltid när jag är i London brukar en av höjdpunkterna vara sena skivspelarsessions hemma vid min vän Roger Armstrongs köksbord. Då gräver han fram sina senaste skivmässe- och eBay-fynd i form av knastriga vinylsinglar av de mest skilda slag. Låt mig ge nio exempel i tre olika hälsningar. I denna första får ni höra Washboard Willies »A Fool on a Mule in the Middle of the Road« (Von 702), Otis Spanns »Walkin'« (Blue Horizon 3175) och Bill & Wills »Goin' to the River« (Checker 1070). Håll till godo.

Ännu mer från Rogers köksbord. Vi rundar av med The Pirates version av »Mind Over Matter« (Mel-o-dy 105), Tommy Roes väldigt söta, väldigt Buddy Holly-influerade originalversion av »Sheila« (Judd 1022) och Nick Ashfords egen version av »I Don't Need No Doctor« (ABC 10692).

Mer från senaste vinyldiggarsessionen vid Roger Armstrongs köksbord. Nu får ni höra Eunice Davis livsbejakande »Get Your Enjoys« (De Luxe 6068), The Sharps version av Richard Berrys »Have Love Will Travel« (Jamie 1108) och The Sandpypers av Beatles/Stones-låten »I Wanna Be Your Man« (Tuscumbia 101).

Det är så längesen nu! Snart 30 år. Men Anders F Rönnbloms »Jag kysste henne våldsamt« känns ändå som om den fortfarande har något att säga oss. (Skruva upp ljudet på datorhögtalarna; inspelningen är hämtad från en av de där tidiga cd:na med pissigt ljud.)

Jag var på en av hans konserter i mitten av sjuttiotalet. Vid dörren fick man små knappar som det stod »If it's too loud – you're too old« på. Jag var uppenbarligen inte för gammal - då. Men jag gillar fortfarande den här låten. Även om det är rätt beskedlig rock, mindre Detroit och mer glamrock, som ett eko av de där oemotståndliga Sweet-hitsen från några år tidigare. »Wang Dang Sweet Poontang« med Ted Nugent.

»Dark Was the Night« (4AD/Playground), skivan som nyligen gavs ut för att dra in pengar till AIDS-bekämpningen, innehåller förvånansvärt genomarbetade och lyssningsvärda bidrag. Hårdast slår naturligtvis det här titelspåret med Kronos-kvartetten och en Blind Willie Jophnson som jämrar sig via sliten stenkaka från andra sidan graven.

Missa inte Alela Dianes nya album, »To Be Still« (Rough Trade/Border). Inte lika oskuldsfullt förtrollande som »The Pirate's Gospel«, men hur skulle det kunna vara det? Och varför skulle det vara det? Alela har gått vidare och nya albumet visar att hon har alla förutsättningar att leva kvar som en viktigt röst och kompositör. Lyssna själv på »White as Diamonds«.

Med »Dolophine Smile« (Adrian/Border) har Gustaf Kjellvander gjort sitt karriärdefinierande album, och The Fine Arts Showcase stiger samtidigt fram som ett av Sveriges bästa band. Gustaf sjunger med ny, säkerligen mödosamt inhämtad livserfarenhet och han skriver låtar som matchar hans nya mognad. Bandet följer honom utan att blinka, utan att ta ett enda snedsteg. Det är svårt att välja favoriter, men jag landar gång på gång i den komplicerade, mångbottnade kärlekslåten »Loooking Fotr Your Love«. Det måste betyda något.

Malmömusikern Mats Nilsson jobbar under namnet Rag And Bone. För så där ett och ett halvt år sedan gav han ut sitt utmärkta, självbetitlade debutalbum, som till stor del hade en nertonat akustisk prägel. Nu har han spelat in uppföljaren, "Novice Pioneer", som ännu inte hittat hem till något skivbolag. (Känns som om man har skrivit det ett par gånger...) Lite längre från debutens americana-stil, mer utåtriktat och varierat, ibland nästan demonstrativt så, med än tydligare ambitioner att kommunicera med lyssnaren. Som i min favorit, "Say You Hate Me".

Ibland blir hans musik lite väl sockersöt eller trippy-hippie-psykedelisk, men gud vilka vackra melodier han skrev när det begav sig. Som "Guinevere", här i en version gjord tillsammans med Shawn Phillips, från ett av avsnitten i Pete Seegers tv-program från sextiotalet. (Det är bluesmannen Reverend Gary Davis som sitter och väntar på sina tur att få sjunga.)

Grävde ner mig i Hip-o-Selects nya, helt fantastiska Little Walter-box med samtliga spår mannen spelade in för skivbolaget Chess under åren 1950-1967. Hade glömt hur hårt och obevekligt det här spåret, »Rocker« från 1954, svänger.

The Bee Gees, igen. Deras musik och låtar vägrar att lägga sig ner och dö. Knappt har jag börjat undersöka den nya deluxe-utgåvan av deras album »Odessa« förrän den här coola versionen av »How Can You Mend a Broken Heart« dyker upp på Diane Kralls nya album, »Quiet Nights« (Verve).

Hittade några coola skivor på Ping Pong-mässan i söndags - bland fem försäljare på nio kvadratmeter! Jag bar med stor glädje hem Happy och Artie Traums första Capitol-lp från 1969, Papa Lightfoots ruffiga "Natchez Trace", en underbar lp med klarinettisten Pee Wee Russell där han nästan älskar sönder "Over the Rainbow" och gospelsångerskan Marion Williams Joel Dorn-producerade Atlantic-album från 1969, med Eric Gale och Richard Tee i kompet. Men roligast av allt var att jag plötsligt stod med ett ex av Arsenio Rodriguez sexiga Bang-album i handen, en platta sällsyntare än hönständer. Hör bara hur "La Bamba" via Kuba låter när Bert Berns producerar den i New York.Och missa för all del inte den kubanske legendens skönt skramliga gitarrsolo!

Och på tal om PP Arnold – kolla in hennes magnifika version av Cat Stevens-mästerverket "The First Cut is the Deepest"!

Iggy Pop gick möjligen ett steg längre när han erbjöd sig, proppsade på att få vara hennes alldeles egna kärlekshund. Men Steve Marriotts tennsoldat vibrerar också av lust och pockande kåthet. 1965 såg jag The Small Faces i princip bränna ner en scen med sin energi och med sin elektriska närvaro. De spelade inte "Tin Soldier", den var inte utgiven på skiva då, men jag har alltid älskat den låten. Och det här tv-klippet är fantastiskt, så obegripligt fysiskt i sin attack, trots att alla bara mimar.

Sångerskan vid sidan om Marriott är PP Arnold, som i mitten av sextiotalet gjorde en massa bra inspelningar för skivbolaget Immediate, bland annat singeln "(If You Think You're) Groovy", på vilken hon kompas av The Small Faces.

Den amerikanska kaffekedjan Starbucks följer upp sin fyra år gamla samling av specialinspelade kärlekscovers med "Sweetheart ´09". Några av mina favorittolkningar på den görs av Rogue Wave – som modigt tar sig an Yeah Yeah Yeahs "Maps", skriven om sångerskan Karen O:s kärleksaffär med Angus Andrews från gruppen Liars – och She & Him som än modigare vågar ge sig på Nina Simone-klassikern "I Put a Spell on You".

Sveriges mest mytomspunna band någonsin tillägnas en bok – "Broder Daniel/When We Were Winning" (Schibsted) – som är lika delar saklig historieskrivning och kärleksfull hyllning. Förstklassig läsning för såväl fans som de som aldrig fattade storheten. Klas Ekman skriver bra, Martin Norbergs bilder är ofta lysande och oavsett vilket förhållande man har till gruppen lär den här boken leda till att man plockar fram och spelar dess skivor.

Chicha var en musikstil som växte fram i de våldsamt expanderande oljestäderna i den peruanska delen av Amazonas under slutet av sextiotalet. En väldigt medryckande blandning av kolombianska cumbias, kubanska tongångar och depraverade amerikanska uppfinningar som surfgitarrer, wah wah-pedaler och farfisa-orglar. Lånekultur som funkar.

Häromåret sammanställde Olivier Conan samlingen "The Roots of Chica" (Barbés Records), som gav oss ett oemotståndligt utsnitt ur det sena sextiotalets chica-produktion. Nu har han startat gruppen Chica Libre, som med albumet "Sonido Amazonico!" (Crammed Discs/BAM) hyllar musikstilen. Lånad lånekultur som funkar. Lyssna på titelspåret, och sedan på Los Mirlos original.

Jag såg Clint Eastwoods ”Gran Torino” häromdan, bara för att en av mina favoritrecensenter, Hynek Pallas, uppmanade mig att göra det. Men jag fattar ingenting. Det är ju bara en reaktionär skitfilm gjord av en regissör som inte ens har lyckats få hundjäveln att agera trovärdigt. Det är överspel, underspel och snedspel för hela slanten. En kalkon.

Tröstade mig när jag kom hem genom att plocka fram och se en obegriplig, men också oemotståndlig fransk ”klassiker”. Möjligen en kalkon även den, men en extremt snygg sådan. Svenska Atlantic Film har gett ut Roger Vadims ”Och Gud skapade kvinnan” i en sedvanligt snygg dvd-utgåva. Den är inspelad redan 1956, är fylld av förvarningar om den annalkande franska nya vågen, men framförallt av Brigitte Bardot, drygt 20 och i ett slag hela västvärldens modeikon och våta dröm på ett bräde. Och vad säger man, mer än att en lansering av ett varumärke sällan har varit mer effektiv. Se den för hennes skull. Njut. Skamlöst.

Det är för övrigt kul att se hur väl Atlantic Film förvaltar sin katalog av klassiker och kultfilmer – från ”Double Indemnity”, ”Rocco och hans bröder” och ”En alldeles särskild dag” till ”Last Exit to Brooklyn”, ”En liten film om konsten att döda” och ”Atlantic City”. Säkra filmval presenterade i väldigt snygga, välkommet plastbefriade förpackningar. Form och innehåll i bästa förening.

Jack White slår sig loss - igen. Knappt har The White Stripes gjort comeback på amerikansk tv förrän han startar ett nytt band med Alison Mosshart från The Kills. Första singeln, "Hang You From the Heavens", låter väldigt lovande. Den är än så länge bara utgiven i en begränsad upplaga på 150 exemplar, designade för hand av bandet, men finns att ladda ned på iTunes.

Finsmakade americana-vänner kan ju notera T-Bone Burnett bakom trummorna. Ni andra kan ju fundera över att dom säger att Roky Erickson är galen...

Och inte trodde man väl att årets första popchock skulle komma från öster! Men bröderna Anssi och Henri Växby har med sitt tredje Icons Of Elegance-album, "Dancing is Easy", fått till en liten pärla i skarven mellan melodiös anglo-pop och sträv americana. Jag älskar låten "Lead Me Away", men det finns fler på albumet som håller nästan samma klass. Här når ni bröderna.

Robert Johnson spelar inte bara gitarr som Fantomen och gör musik som en Brian Eno på förgiftad tequila, han har dessutom humor. Ett av mina favoritspår på hans kommande, ännu ej namngivna album heter "Tired of Thurston". Och visst är det så vi alla allt oftare känner för Sonic Youth nuförtiden?

Duffys inspelning av Burt Bacharach och Bob Hilliards låt "Please Stay" från förra året blir ledmotiv i den kommande filmen om den galne/geniale producenten Joe Meek, vilket än en gång visar att en bra låt aldrig dör. Så här kommer "Please Stay" med The Drifters (1961), The Cryin' Shames (1966, producerad av Meek) och Duffy (2008). Ni kan för övrigt läsa om låten i min bok "Sånger om kärlek" (finns i en bokhandel nära er.)

Pratade med Colin Blunstore innan The Zombies konsert på KB i söndags, och berömde honom för de sista två tredjedelarna av hans nya album "The Ghost of Me and You" (Ennismore/BAM), där han så andlöst vackert återvänder till det nakna, stråkburna soundet från den nu snart 40 år gamla albumklassikern "One Year". Då sjunger han några strofer ur låten "Any Other Way" för mig och förklarar hur de relaterar till ett avsked han var med om för mer än 40 år sedan.

You turned and never
looked around again
I knew you never would

– Det var 1968, på flygplatsen i Madrid. Hon var väldigt vacker, med långt mörkt hår. Jag minns att hon hade ett par klarröda byxor på sig. Vi tog farväl, jag tog några steg och vände mig om mot henne, medan hon bara fortsatte bort, utan att vända sig om. Och jag förstod instinktivt att vår relation var över.

Hon hette Caroline och det var henne han en gång skrev "Caroline Goodbye" på "One Year" om.

– Jag har inte träffat henne sedan dess, men uppenbarligen finns hon kvar i mina tankar…

Sådan orubblig romantik måste hyllas. Vi gör det med "Say You Don't Mind" från "One Year" och låten han berättade om från det nya albumet.

Den cirkulerar nu på dokumentärfestivaler runt om i världen, Carol Carimi Acutts film om Louisiana-legenden Joe Barry. Missa den inte om ni har en chans att se den. Hans enda hitlåt, "I'm a Fool to Care", lär ha legat etta på 30 olika länders försäljningslistor under 1961. Det var så klart en extremt oväntad framgång han aldrig kunde upprepa, men musiken har flödat ur honom under hela hans liv.

Kärleksfullt och respektfullt rör sig Acutt i allt snävare cirklar kring Barrys händelserika, smått osannolika liv tills han sitter där, svårt sjuk och bräcklig på verandan till sitt nergångna hus, fortfarande sjungande. Han hann precis se filmen i en råkopia innan han dog. Han hann också ge ut ett sista album, "Been Down That Muddy Road" (Night Train), som definitivt är värt att leta efter. Barry pumpade i sig dubbla doser medicin och kunde ändå inte sjunga mer än 30 sekunder åt gången, men albumet pusslades ihop och låter som en kärleksgåva från Louisianas swamp land. Hör bara vad han åstadkommer med Police-hiten "Every Breath I Take".

Carol Carimi Acutt förbereder sig nu för att göra en film om Dr John. Något att se fram emot.

Det här kan vara den perfekta midnattskombinationen av sax, soul och sex. "Take Me (Just as I Am)" – öppningsspåret på Charlie Chalmers-albumet "Sax & the Single Girl" från 1967, inspelat i Muscle Shoals med producenten Rick Hall och alla de där musikerna som aldrig någonsin spelade en ton för mycket.

Alla vet att The Searchers snodde åt sig "Goodbye My Lover Goodbye" och gjorde en väldigt fin version, trots att den var plankad rakt av. Allt medan pop-professorerna bråkar om huruvida det var The Swinging Blue Jeans eller Tages som först gjorde "Crazy 'bout My Baby". Själv häpnar jag mest över att båda låtarna ligger på en och samma kanonsingel med Robert Mosley, som dessutom skrev dem båda. Singeln är utgiven 1963 och musiken är både producerad och arrangerad av veteranen Bert Keyes i en distinkt New York-stil, som omedelbart för tankarna till vad Bert Berns gjorde vid samma tid. Nu måste jag veta mer om Mosley! Gjorde han fler lika fantastiska singlar? Och varför har inte de här två spåren dykt upp på någon cd-samling?