
Det är svårt att tänka sig en musiker som så konstant och konsekvent har valt att ställa sig sidan om mainstreamfloden. Ry Cooder har varit allt för intresserad av det stora i det lilla.
Han tog sig in i matchen genom att spela bakom andra, alltid med samma självklart aggressiva, men ändå varmt förföriska, nästan sexuella ton. Det var som om all luft sögs ut ur inspelningarna i samma sekund de första tonerna sköt ut ur hans slidegitarr.
Det var som att plötsligt trampa på en skallerorm och fastfrusen i marken se den rakt in i ögonen medan den långsamt skakar sin rasslande svanstipp.